fort. om killen
Jag kan förstå om folk inte gör något för att dom är rädda att det ska hända dom själva nått. Visst det förtår jag, men att hjälpa nån behöver inte innebära att man kanske går fram till personen eller vad det nu handlar om. I många fall hjälper det jätte mycket om man bara ringer SOS eller något, man behöver inte gå fram alltid. Spec inte om det är en hotfull situation där man verkligen riskerar sig själv eller andra, det är då ett sånt samtal är jätte viktigt att man gör som medmänniska.
Men när man märker att det inte alls är en hotfull utan en livsfarlig situation, och man ändå inte hjälper till. Inte ens ser på personen det handlar om, då undrar jag vad folk verkligen tänker med ibland?!
För att ta ett exempel:
För några månader sen så var jag, Amanda och Amarisa ute för vi skulle springa till centrum. Efter bara några meter fick jag andnöd, vilket jag har fått förut, men det har gått över efter en stund. Det innebär att jag knappt får ner någon luft i mina lungor och tack vare det inte får syresatt blod. Så jag går och kipar efter andan, mina kompisar får panik och det är sent på kvällen så det är knappt några personer ute. Och jag kommer ihåg det här så väl, för jag vet hur irriterad jag blev av deras beteende! Vi ser en kvinna som kollar snabbt på mig och sen skyndar sig därifrån. Tänk då på att jag hänger på Amarisa kan inte andas och håller på att svimma, hon har panik och även Amanda som försöker få mig att tänka på hur jag andas. Ni som läser har nog redan insett att det är ett livsfarligt läge, och inte alls hotfullt med tanke på att vi även skrattade. Vi försökte göra det bästa av situation alla tre. Men sen kommer det en till kille och tjej i kanske 20 års åldern dom kollar inte ens på oss utan går bara framför oss och låtsas som att dom varken hör oss eller sett oss. Sen gick framför oss en stund utan att vända sig en enda gång om för att se hur det va med mig eller fråga vad som hänt! Sen kommer vi fram till centrum, där går det ut en kvinna o man i kanske 50 års ålder, också totalignorerar mig. Sen kommer den en tjej från min gamla skola som vi vet vem hon är, hon kollar och visar att hon brydde sig iaf. Men efter en stund kommer en kvinna i 30 års ålder ut och frågar Amarisa om jag har fått astma, hon svarar ja för hon visste ju inte helt hundra vad det var. Så tjejen går in och hämtar vakten, han kommer ut och frågar om det är okej. Ja nickade på huvudet och han gick in igen. Och där stod vi i 2 timmar tills Amandas mamma ringde henne och hörde mig, så hon kommer ner och jag har varit nära på att svimma 3 eller 4 gånger då jag bara ramlade ihop. Efter 3 timmar ringer dom sjukhuset och frågar om hjälp då skickas det ut en ambulans på en gång. Efter en stund kommer ambulansen med blåljus och sirener på, där fick ja allt dom kunde ge mig, men inget hjälpte och dom visste inte alls var det var. Två sjukhus senare och många mils ambulansfärd bakom oss går det över av sig själv efter 5 timmar. Fem timmar! Jag undrar verkligen vad jag hade gjort om jag inte hade mina vänner där då? Jag sa att dom inte skulle ringa efter ambulans för ja sa att det skulle gå över av sig själv och för att det säkert va nån annan som behövde den mer än mig. Så hade jag varit själv hade jag aldrig i livet ring själv tror jag. Så det hade nog slutat med att jag svimmat, ingen hade hjälp mig och eventuellt att mitt hjärta kanske hade slutat slå. Vem vet? Så ja tackar av hela mitt hjärta Amarisa, Amanda och Kristin för att ni gjorde det ni gjorde! Även mamma o pappa tackar er för det ska ni veta! Ni var och kommer alltid vara mina änglar här på jorden!
Så fundera lite på det här och om det verkligen skulle skada så mkt att bara gå fram och se om ni kan göra något för att hjälpa, istället för att bara gå förbi. Det kan i vissa fall rädda liv. För hur skulle det kännas att läsa i tidningen dagen efter man gått förbi någon och veta att den inte finns bland oss längre pga av att ingen hjälpte till. Skulle ni kunna leva med det?
Snälla tänk på det, det kan göra så mkt mer än vad ni någonsin kan ana!
Och hur många andra ni samtidigt hjälper genom att bara hjälpa en enda.. Den har ju som alla andra släckt och vänner som älskar en! Tänk om just den vorre er släckt eller er vän.. Hade ni backat då också?
Men när man märker att det inte alls är en hotfull utan en livsfarlig situation, och man ändå inte hjälper till. Inte ens ser på personen det handlar om, då undrar jag vad folk verkligen tänker med ibland?!
För att ta ett exempel:
För några månader sen så var jag, Amanda och Amarisa ute för vi skulle springa till centrum. Efter bara några meter fick jag andnöd, vilket jag har fått förut, men det har gått över efter en stund. Det innebär att jag knappt får ner någon luft i mina lungor och tack vare det inte får syresatt blod. Så jag går och kipar efter andan, mina kompisar får panik och det är sent på kvällen så det är knappt några personer ute. Och jag kommer ihåg det här så väl, för jag vet hur irriterad jag blev av deras beteende! Vi ser en kvinna som kollar snabbt på mig och sen skyndar sig därifrån. Tänk då på att jag hänger på Amarisa kan inte andas och håller på att svimma, hon har panik och även Amanda som försöker få mig att tänka på hur jag andas. Ni som läser har nog redan insett att det är ett livsfarligt läge, och inte alls hotfullt med tanke på att vi även skrattade. Vi försökte göra det bästa av situation alla tre. Men sen kommer det en till kille och tjej i kanske 20 års åldern dom kollar inte ens på oss utan går bara framför oss och låtsas som att dom varken hör oss eller sett oss. Sen gick framför oss en stund utan att vända sig en enda gång om för att se hur det va med mig eller fråga vad som hänt! Sen kommer vi fram till centrum, där går det ut en kvinna o man i kanske 50 års ålder, också totalignorerar mig. Sen kommer den en tjej från min gamla skola som vi vet vem hon är, hon kollar och visar att hon brydde sig iaf. Men efter en stund kommer en kvinna i 30 års ålder ut och frågar Amarisa om jag har fått astma, hon svarar ja för hon visste ju inte helt hundra vad det var. Så tjejen går in och hämtar vakten, han kommer ut och frågar om det är okej. Ja nickade på huvudet och han gick in igen. Och där stod vi i 2 timmar tills Amandas mamma ringde henne och hörde mig, så hon kommer ner och jag har varit nära på att svimma 3 eller 4 gånger då jag bara ramlade ihop. Efter 3 timmar ringer dom sjukhuset och frågar om hjälp då skickas det ut en ambulans på en gång. Efter en stund kommer ambulansen med blåljus och sirener på, där fick ja allt dom kunde ge mig, men inget hjälpte och dom visste inte alls var det var. Två sjukhus senare och många mils ambulansfärd bakom oss går det över av sig själv efter 5 timmar. Fem timmar! Jag undrar verkligen vad jag hade gjort om jag inte hade mina vänner där då? Jag sa att dom inte skulle ringa efter ambulans för ja sa att det skulle gå över av sig själv och för att det säkert va nån annan som behövde den mer än mig. Så hade jag varit själv hade jag aldrig i livet ring själv tror jag. Så det hade nog slutat med att jag svimmat, ingen hade hjälp mig och eventuellt att mitt hjärta kanske hade slutat slå. Vem vet? Så ja tackar av hela mitt hjärta Amarisa, Amanda och Kristin för att ni gjorde det ni gjorde! Även mamma o pappa tackar er för det ska ni veta! Ni var och kommer alltid vara mina änglar här på jorden!
Så fundera lite på det här och om det verkligen skulle skada så mkt att bara gå fram och se om ni kan göra något för att hjälpa, istället för att bara gå förbi. Det kan i vissa fall rädda liv. För hur skulle det kännas att läsa i tidningen dagen efter man gått förbi någon och veta att den inte finns bland oss längre pga av att ingen hjälpte till. Skulle ni kunna leva med det?
Snälla tänk på det, det kan göra så mkt mer än vad ni någonsin kan ana!
Och hur många andra ni samtidigt hjälper genom att bara hjälpa en enda.. Den har ju som alla andra släckt och vänner som älskar en! Tänk om just den vorre er släckt eller er vän.. Hade ni backat då också?
Kommentarer
Trackback
