Jag satt och läste på aftonbladet och hamnade på en artikel som ledde till andra personer som bloggar i svåra tider. Först läste jag om en pappa som var med om en trafikolycka med sin fru och sina två barn, där bara han själv och ena barnet överlevde.. Bränsleslangen hade gått av då trädet dom körde in i hade vält över bilden, så hela bilden började brinna. Varav ena barnet bara var 13 dagar gammalt, och den andra 5 år, det var hon som överlevde. Men pappan hade gjort allt för att få ut ena dottern som satt fast, så när han stod där i eldssvådan och gjorde allt för att rädda sin dotter så fick både han och barnet räjäla brännskador. Så båda vårdades på IVA i ungefär 2 månader..

Började även läsa bloggen om föräldrarna till den 1.5 år gamla Victor som dog i cancer den 14 april i år. Redan efter första inlägget blev jag så berörd så jag var tvungen att skriva det här inlägget..

Tidigare idag såg jag även på Oprah där det var en skådespelare som hade fått bröstcancer vid 36 års ålder, och beslutade att ta bort båda brösten.. Tänk er att vakna en dag utan era bröst (om ni nu är tjejer/kvinnor) hur små, hängiga och allt vad man nu kan tycka själv om dom, nöjd som missnöjd så är dom väldigt viktiga för oss tjejer.. Satt och tänkte på det när jag såg programmet, hur mycket dom egentligen betyder för en själv.

Tänk er den styrkan vissa människor har.. Trotts allt det dom får genomgå så orkar dom kämpa vidare..
Jag blir så glad av personer som orkar hålla humöret uppe trotts allt. Och som vet att man ska uppskatta det man har, och inte det man kunnat ha haft eller har haft. Som inte tar allt förgivet, för en sån vändning kan gå väldigt fort. Jag uppskattar verkligen sånna människor. Visst jag är bara 19 år, jag har långt ifrån genomgått lika många saker som många andra, men jag har genomgått mycket som både lärt mig att inte ta allt förgivet och som även har format mig till den jag är idag. Och det tackar jag alla erfarenheter för, visst det e klart att inte alla har varit bra och lyckliga stunder.
Men utan dom så hade jag nog inte varit exakt den jag är idag..

Ibland undrar man varför man gnäller lite över att man har ont i halsen, eller stukade en fot.. Eller hur man gnäller över att man inte kan köpa skorna man vill ha. Men tänk dom som har cancer i halsen..dom som inte ens kan gå.. dom som inte ens har fötter eller ben..

Fundera en liten stund på det..

Pussen!