Sjukhuset imorgon
Imorgon är det dags för ett återbesök igen. För nu har det gått tre månader efter min operation. Var ju hos tandläkaren i veckan, och dom sa att jag skulle få ta bort min tandställning innan jag tar studenten om nu min läkare går med på det. Så vi får se vad han säger. Men jag har kommit fram till att det spelar ingen roll om jag har den eller inte på min student. Vad gör det om jag har den just då? Det är ju såhär jag ser ut för tillfället och har gjort det det senaste året. Jag bryr mig mer om att allt blir bra ist för att få le med min tändställning.. Som om inte jag visat den förr ungefär.
Men jag vet inte om allt är som det borde, för i gårr svullnade jag upp lite vid käken dom hade en del problem med, och nu har det ändå gått tre månader. Sen gör det alltid ont där dom sågade av min käke, men mest när jag tuggar och gapar. Och nu borde det vara helt läkt, så vi får se vad Andreas säger imorgon. Då får jag nog också veta om jag kommer att behöva göra en hakplastik. Då dom kommer att såga av min haka och flytta fram den, för att den ska framhävas mer. Men som sagt så hänger ju det på mig, för han har sagt att han är jätte nöjd med mitt utseende och att jag är jätte söt och det sa han ju redan innan min operation. Så jag måste prata lite med honom om det imorgon. För jag tar nog hellre en operation till, som för den delen kommer vara långt ifrån den jag gjorde, för den tog ju lite mer än 5 timmar den..
Annars så vet jag inte vad som kommer att hända mer där, det visar sig.
Har nog inte skrivit det här, men många undrar hur det är med min känsel nu i läppen och hakan som försvann helt, och inte var helt hundra att den skulle komma tillbaka. Men nu är den ganska bra faktiskt, men när man tar där så är känns det som ni vet när en kroppsdel håller på att somna, hur det kryper i huden. Så känns det nu. Men det är bättre nu för nu kan jag ta där utan att få ett obehag vilket jag fick när jag precis började få tillbaka känseln, för då känndes det mkt mer. Men för nån vecka sen fick jag en ny konstig känsla inuti läppen när jag dricker. Det känns som att det jag dricker rinner inuti min läpp, ni vet precis som när man tar en spruta och hur det sköljs inuti en.. Precis så känns det varje gång. Ingen aning om varför, men jag håller ju på att få tillbaka min känsel, så jag är glad :)
Sen börjar jag även känna jätte jätte lite av mitt tandkött i överkäken, och det är sjukt för det skulle ta ett år eller något innan det också var tillbaka med tanke på att man sågat av det. Så vi får se hur hans reaktion blir när han hör det haha med tanke på hur mkt dom redan har förvånats och allt över hur extremt bra jag har mått och återhämtat mig direkt efter att jag vaknade på uppvaket.
Gud jag kom att tänka på en sak just nu, efter att ha spenderat några timmar på att läsa om cancersjuka Victor och se allt ur föräldrarnas perspektiv. Så kom jag att tänka på dagen då jag operades. Jag skulle vara nere på operationen vid 8 på morgon, och vara sövd vid halv nio så att operationen skulle kunna börja vid ungefär nio. Sen hade dom räknat med 5 timmar operation. Så dom räknade med att jag skulle vara klar vid 2, hamna på uppvaket och sen vara där en stund. Så mamma och pappa kom och för att hälsa på mig vid fyra, för då tänkte dom att jag skulle ha hunnit komma upp på avdelningen igen och hunnit landa lite efter allt. Men problemet var att när dom kom in på rummet med mina rosor, så låg jag inte där i min säng.. Tänk er den choken som förälder.. Ursh stackarna! Så dom ringde ner till uppvaket för att se om jag var där, och det hade jag vart i ungefär 10 min kanske. Så jag sa att det var okej att dom kom ner (i vanliga fall brukar inte föräldrar få göra det efter en sån här operation eftersom man brukar vara helt borta undantag är till barn såklart). Så när dom kommer in i rummet ser dom mig på en gång eftersom jag ligger precis innanför dörren. Och tänk er att se eran egen dotter ligga i en säng med en slang i varsin näsborre, redan blå och svullen om kinderna och sen se hur det rinner blod ur både näsan, mun och ner i ena slangen. Att knappt kunna höra vad jag säger eftersom mina käkar var helt av. Se hur dom matade in morfin i mig, men det hjälpte inte ett skit så jag sa att jag inte behövde nått, men då kom det massa protester om att man måste häva det innan allt bröt ut. Så dom gav mig nått annat ungefär var 20 minut och sköljde min magsäck från allt blod som rann ner varje kvart. Gud vad starka dom måste vara som klarade av att se allt sånt! Gud vad man måste vara stark och klara av allt som förälder. Jag avgudar verkligen sånnan människor som gör det, och önskar att flera var som dom.
Undrar hur jag skulle ta om det var mamma eller pappa som låg där.. Vill inte ens tänka på det.. :/
Att se dom vara starka gör mig stark!
Pussen!
Men jag vet inte om allt är som det borde, för i gårr svullnade jag upp lite vid käken dom hade en del problem med, och nu har det ändå gått tre månader. Sen gör det alltid ont där dom sågade av min käke, men mest när jag tuggar och gapar. Och nu borde det vara helt läkt, så vi får se vad Andreas säger imorgon. Då får jag nog också veta om jag kommer att behöva göra en hakplastik. Då dom kommer att såga av min haka och flytta fram den, för att den ska framhävas mer. Men som sagt så hänger ju det på mig, för han har sagt att han är jätte nöjd med mitt utseende och att jag är jätte söt och det sa han ju redan innan min operation. Så jag måste prata lite med honom om det imorgon. För jag tar nog hellre en operation till, som för den delen kommer vara långt ifrån den jag gjorde, för den tog ju lite mer än 5 timmar den..
Annars så vet jag inte vad som kommer att hända mer där, det visar sig.
Har nog inte skrivit det här, men många undrar hur det är med min känsel nu i läppen och hakan som försvann helt, och inte var helt hundra att den skulle komma tillbaka. Men nu är den ganska bra faktiskt, men när man tar där så är känns det som ni vet när en kroppsdel håller på att somna, hur det kryper i huden. Så känns det nu. Men det är bättre nu för nu kan jag ta där utan att få ett obehag vilket jag fick när jag precis började få tillbaka känseln, för då känndes det mkt mer. Men för nån vecka sen fick jag en ny konstig känsla inuti läppen när jag dricker. Det känns som att det jag dricker rinner inuti min läpp, ni vet precis som när man tar en spruta och hur det sköljs inuti en.. Precis så känns det varje gång. Ingen aning om varför, men jag håller ju på att få tillbaka min känsel, så jag är glad :)
Sen börjar jag även känna jätte jätte lite av mitt tandkött i överkäken, och det är sjukt för det skulle ta ett år eller något innan det också var tillbaka med tanke på att man sågat av det. Så vi får se hur hans reaktion blir när han hör det haha med tanke på hur mkt dom redan har förvånats och allt över hur extremt bra jag har mått och återhämtat mig direkt efter att jag vaknade på uppvaket.
Gud jag kom att tänka på en sak just nu, efter att ha spenderat några timmar på att läsa om cancersjuka Victor och se allt ur föräldrarnas perspektiv. Så kom jag att tänka på dagen då jag operades. Jag skulle vara nere på operationen vid 8 på morgon, och vara sövd vid halv nio så att operationen skulle kunna börja vid ungefär nio. Sen hade dom räknat med 5 timmar operation. Så dom räknade med att jag skulle vara klar vid 2, hamna på uppvaket och sen vara där en stund. Så mamma och pappa kom och för att hälsa på mig vid fyra, för då tänkte dom att jag skulle ha hunnit komma upp på avdelningen igen och hunnit landa lite efter allt. Men problemet var att när dom kom in på rummet med mina rosor, så låg jag inte där i min säng.. Tänk er den choken som förälder.. Ursh stackarna! Så dom ringde ner till uppvaket för att se om jag var där, och det hade jag vart i ungefär 10 min kanske. Så jag sa att det var okej att dom kom ner (i vanliga fall brukar inte föräldrar få göra det efter en sån här operation eftersom man brukar vara helt borta undantag är till barn såklart). Så när dom kommer in i rummet ser dom mig på en gång eftersom jag ligger precis innanför dörren. Och tänk er att se eran egen dotter ligga i en säng med en slang i varsin näsborre, redan blå och svullen om kinderna och sen se hur det rinner blod ur både näsan, mun och ner i ena slangen. Att knappt kunna höra vad jag säger eftersom mina käkar var helt av. Se hur dom matade in morfin i mig, men det hjälpte inte ett skit så jag sa att jag inte behövde nått, men då kom det massa protester om att man måste häva det innan allt bröt ut. Så dom gav mig nått annat ungefär var 20 minut och sköljde min magsäck från allt blod som rann ner varje kvart. Gud vad starka dom måste vara som klarade av att se allt sånt! Gud vad man måste vara stark och klara av allt som förälder. Jag avgudar verkligen sånnan människor som gör det, och önskar att flera var som dom.
Undrar hur jag skulle ta om det var mamma eller pappa som låg där.. Vill inte ens tänka på det.. :/
Att se dom vara starka gör mig stark!
Pussen!
Kommentarer
Trackback
